Könsrolls-debatten: Varför ifrågasätta bloggarnas innehåll, det handlar väl om konsumentmakt?

Okej, det här kommer att bli långt, det märks redan i rubriken. Jag tror tyvärr inte att jag kan få fram min poäng på några få rader. DN älskar just nu att blåsa eld i baken på landets bloggare genom att publicera diverse debattartiklar som går till angrepp mot olika typer av bloggare. Vi är för 2000-talet vad rökarna var på 90-talet. Fritt fram att sparka på alltså.

Den här gången är det frilansande journalisten och småbarnspappan Marcus Ridung som ställer Föräldratidningar och föräldrasajter till svars för de förlegade könsroller som får liv genom sajternas bloggare. Det är idel kvinnor som figurerar, och i deras bloggar sprids en väldigt normativ syn på könsroller och föräldraskap, menar han. Tar man inte genus-frågan på allvar? Var finns papporna?

(Vi förädrars hemsida har också ett antal egna bloggare, bland annat Kängrupojkens pappa som får sig en skopa ovett i artikeln. Läs hans svar här.)

Först vill jag säga att jag på många sätt håller med Marcus. Men det är inte så enkelt. Det vore en sak om det handlade om föräldra-medier som drevs med något form av statligt stöd eller bidrag. Men så är det ju inte, det är vanliga vinst-drivna tidningar vi snackar om. I kristider satsar tidningarna på säkra kort. De ger oss vad vi vill ha helt enkelt. För om man får tro statistiken från till exempel Bloggtoppen så vill vi allra helst läsa om rosa prinsessdrömmar, snygga och mode-intresserade mammor med barn som aldrig ställer till besvär. Riktigt den typen av bloggar är det inte som får ta plats i det offentliga rummet, men ni kanske förstår min poäng. Det finns massor av bra, roliga, annorlunda och seriösa föräldrabloggar, skrivna av både mammor och pappor. Heja Abbe, Pojken i glaskulan, Johanna i Jakan, Popmorsa. Listan kan göras lång, men på Allt om barn får vi läsa om Radhusmamman och Ketchupmamman (med det inte sagt att dessa bloggar är dåliga, jag har läst för lite av dem för att uttala mig, okej?). Antagligen är det vad de flesta av oss kanske känner igen sig i, och medierna är inte sena med att ge oss det vi vill ha. Hur ska de annars kunna casha in? Och om det inte är vad vi vill läsa om som måste vi väl säga det? Eller?

Om Marcus vill få svar på varför det ser ut som det gör i medie-landskapet borde han ge sig ut och knacka dörr bland grannarna i radhusområdet. Fråga varför de inte använder sin konsumentmakt till att kräva mer nyanserade journalistik kring föräldraskapet. Att ta ut hälften av föräldraledigheten är en bra början för papporna, det är ju i närvaron med barnen som det föds ett behov av att uttrycka sig och delta i debatten. Nu är i alla fall frågan väckt och bollen i rullning för den här gången. Fick jag bestämma skulle det gärna få lagstiftas om delad föräldraledighet. Då skulle vi kanske om 50 år ha lika många pappor som mammor på landets föräldraforum!

(Min man, en alldeles underbar och närvarande pappa som gärna skulle ta hela föräldraledigheten, om inte den besvärliga mamman, det vill säga jag, krävde hälften!)