En lärares sommarlov smakar både sött och salt

Jag har alltid haft ett behov av att verbalisera, sätta ord på tankar. Det är mitt bokslut, mitt sätt att komma vidare. Här är är mitt sommarbokslut:

Juni bjuder upp till dans, men i huvudet dansar bara oavslutade jobbtankegångar. Det där mailet som kom dagen före avslutningen, den där elevens blick där jag såg att hen inte längtade efter sommarlov. Dagarna fylls av febril aktivitet med familjen, det ska badas och shoppas. Lagas mat, diska och plockas som vanligt. I hjärtat pickar en ängslig fågel, kommer jag att hinna allt det där härliga jag har tänkt mig? Kollar jobbmailen ett par gånger om dagen av bara farten. På kvällarna hamnar jag framför datorn och försöker förbereda uppdrag inför hösten. Det är ju nu jag har tid och ångan uppe.

Juni glider nästan obemärkt över i juli. Yes, nu ska vi ut på landet, nu blir det ledigt på riktigt. Jag ska springa på mjuka grusvägar i skogen, måla tillsammans med barnen och äta massor med frukt och grönsaker. I bilen på väg till landet börjar huvudet kännas tungt. Ja, redan när vi packar dunkar en kraftigt huvudvärk som känns i hela ansiktet. Armarna orkeslösa. Sjuk. Salta tårar, ångesten över att inte orka när man vill som mest. Gillar läget och blir liggande i flera dagar. Masar mig som bäst ner till stranden för att ligga på en filt ett par timmar. Men dottern vill måla, hon vill inte att mamma ska vara tråkig och ligga utslagen i vilstol. Hur jobbigt kan det vara? Riggar stafflier och vi sätter igång. Varje dag, lite mer energi. Klart vi ska måla! Snart orkar jag springa, i alla fall sakta. Och nätterna blir senare och senare och jag målar och sen tittar vi på de där tv-serierna som jag inte hann med under terminen. Två veckor på landet går fort. Tillbaka i stan igen. Om vi någon gång ska få något gjort i lägenheten är det nu, när vi är utvilade. Åker till Ikea och spenderar tusenlappar. Möblerar om hela lägenheten, sorterar alla kläder, gör oss av med leksaker och sängar. På dagarna hittar vi på saker med barnen och umgås med vänner, sen fixar vi långt in på nätterna. Plötsligt, orkar inte igen. Hade jag inte laddat bättre än så här? Ny ångest, hur ska jag hinna bli pigg igen? Juli sjunger med klar högsommarvärme på sista versen. Panik, det får inte sluta så här. Vi åker till havet en vecka till. Nu orkar jag springa på riktigt i syrerik skog, gå den där morgonpromenaden tidigt innan alla andra vaknat. Yoga varje morgon. Till och med badar tillsammans med barnen, jag som faktiskt är en badkruka. Det känns inte jobbigt, bara kul. Lämnar med vemod, men glad i kropp och själ.

Augusti är inte obemärkt utan brutal på ett ganska trevligt sätt. Det rasslar till i alla inboxar, antingen sköna vänner som vill passa på att njuta av de sista semesterdagarna tillsammans med oss eller spännande förfrågningar om jobbrelaterade saker till hösten. Min underbara familj, mina fina vänner, mitt roliga jobb! Livet är härligt, livet är gott. Sötman i att orka, vilja och se fram emot hösten. Pirret i magen, att nu kör vi snart igen. Den känslan följer mig ut ur sommaren.

Sojashake med blandade frukter och bär

Efter lunchens succé med grön juice ville jag fortsätta på det flytande spåret till mellis, så det blev en fruktig sojashake.

1 portion

1 banan
1 persika/nektarin
1 dl frusna hallon
2 dl sojamjölk
1 msk nyponpulver

Dela frukten i bitar och mixa slätt tillsammans med sojamjölken och nyponpulvret.

Nyponpulver

Detta kammade jag hem från hälsokosten idag. Hade läst att det skulle vara väldigt c-vitaminrikt, så en bra grej att blanda i smoothies eller strö över frukostyoghurten.

Grön juice efter sommarens synder!

Semestern har i vanlig ordning inneburit lite för mycket vino och grillat. Testar att balansera med den här gröna juicen gjord på två nävar färsk bladspenat, en stjälk selleri, ett päron, en avokado och en bit ingefära. Blandade allt i mixer och spädde med vatten. Kanske ingen smaksensation, men fräscht och mättande. Kommer göra igen! Inspirationen fick jag från tidningen Amelia.

Det är söndag och vi kastar sten i en sjö

Den här veckan har varit en sådan vecka när vardagens krav och stress sitter som en obehagligt tajt tröja som skär in överallt och nästan stryper dig när du försöker få den över huvudet. Därför bestämde jag att vi måste åka till skogen. Och där har jag suttit på en sten och druckit mitt kaffe och tittat på när barnen kastat stenar i vattnet. För precis så vill jag att en söndag ska vara för att jag ska lyckas hitta den där stillheten som gör att jag orkar och trivs när allt drar igång igen. Tror att jag lyckats ladda batterierna ganska bra. Har du inte testat skogen som en källa till rekreation och återhämtning? Gört! Om du tycker att det är trist att bara sitta där, släng några stenar i vattnet. 

Var snälla mot er själva i höstmörkret!

Det bloggas lite dåligt nu, eftersom jobbet och den stora tröttheten tagit över det mesta i mitt liv just nu. Men jag vill ändå skriva ett kort inlägg och uppmana alla att vara så snälla och förlåtande som möjligt. Mot sig själva!

I lördags skulle jag som vanligt bara skynda mig och få så mycket som möjligt gjort. Med dammsugaren i högsta hugg snubblade jag uppför trappan vid 9-tiden i den fasta föreställningen att "dammsuga övervåningen" var ett absolut prioriterat projekt denna morgon. Framför sängen blev jag ståendes och kände plötsligt hur otroligt trött jag var i hela kroppen. Eftermiddagen var inbokad med aktiviteter tillsammans med barnen. Just där och då bestämde jag mig för att både jag och  resten av familjen faktiskt skulle må bättre av om jag la mig och sov ett par timmar och sedan var glad och utvilad resten av dagen, än av en dammfri övervåning. Sagt och gjort, jag lämnade dammsugaren därhän och kröp ner under täcket och somnade igen. Ett bra val skulle det visa sig!

Så var lite snälla mot er själva i höstmörkret, drick en kopp te, dra upp täcket till hakan och läs något riktigt onödigt. Och låt dammsugning och annat onödigt bli ett projekt för "morgondagen" istället.

Det bästa med att ge sig själv en nystart....

...är att man kan göra det om och om igen. Bara för att lördagens frukost kanske råkade bestå av rostat bröd med smör behöver ju inte söndagens också göra det. En pizza på lördagskvällen kan mycket väl kompenseras med tomatjuice, ägg och brysselkål dagen efter. Det är aldrig onödigt eller försent att ge sig själv en nystart!

En känsla att bära med sig

När bilen rullade iväg på grusvägen, upp genom skogen, bort från sommarstugan var det nästan så att tårarna började rinna. Okej, inte nästan, jag grät faktiskt. Inte för att semestern är slut, det känns helt okej att börja jobba i morgon, men jag är så rädd att förlora känslan. Den känsla som kommer av att vakna till vågskvalp, vara nära människorna du älskar hela tiden, göra morgonyoga i sanden eller måla ute på klipporna. Känslan av att den stunden som är just nu är den viktiga. Att inte jaga efter något annat, något bättre. Den känslan ska jag försöka bära med mig i höst. Och kanske fortsätta med morgonyoga.

Hälsoinspiration

Rawfood-glass gjord på sex frysta bananer, en skvätt kokosmjölk, en näve frusna blåbär och en näve frusna hallon. Hackade valnötter på toppen. So nice!

Stekt tofu med syrlig touch av citron. Fullkornsbulgur och sås på kokosmjölk med slantade morötter. All vegan.

Fräschaste lunchsalladen med lätt kokt blomkål och palsternacka, selleri, babyspenat och tomat. Bulgur för matighetens skull. All vegan.

Min standardfrukost i sommar. Dinkelgröt med torkade aprikoser och linfrön (finns färdig från Saltå kvarn) toppat med frusna blåbär och hallon. Sojamjölk och eventuellt lite honung för sötman. Almost vegan.

Thai-inspirerad wok med quornbitar och grönsaker. Asiatiska risnudlar och peanut-sauce shoppat på thaifood-store. Såsen är helt vegansk och utan E-nummer enligt innehållsförteckningen i alla fall. Alltså inget animaliskt i även om det står att den passar till djur.

Den vanligaste missuppfattningen om ett hälsosamt liv

Ofta när folk får för sig att de ska börja leva hälsosamt så slutar de med en massa saker. Man ska inte äta det, och inte äta det och helst ska man vara lite hungrig och missnöjd för det mesta. För att citera en kompis på fejjan; "Jag sitter här och äter salta pinnar, för att det är så ogott, och då är det säkert nyttigt också". Jag försöker tänka tvärtom. När jag går in för att leva hälsosamt (mer än vanligt) försöker jag unna mig så mycket som möjligt. Jag unnar mig att gå länge i mataffären och välja frukt och grönt i så många olika färger som möjligt, jag unnar mig att ta extra tid på morgonen att koka god dinkelgröt och toppa med frukt och bär. Jag unnar mig också tid till eftertanke och motion, och jag unnar mig att göra saker jag tycker om. Det är hälsa för mig. Lite av detta tänkte jag väl försöka få med i bloggen nu när vi startar all over again.

Alla dessa dagar som kom och gick...

(Fotot på lilltjejen har Tant C tagit genom skyltfönstret på Lush-butiken i Götgatsbacken)

...inte visste jag att det var livet! Välkända rader av afroistiker Stig Johansson. Så här års, när mörkret och kylan så lätt slår klorna i både kropp och själ, måste jag ständigt påminna mig själv att det är livet som pågår här och nu. Att börja drömma och längta efter våren och sommaren redan nu är på något sätt lite... okonstruktivt. Om man hela tiden lever i framtiden så missar man ju så stor del av livet!

Så här försöker jag samla kraft att vara i nuet:

• Klär mig i färgglada kläder - Kan tyckas trivialt, men det höjer i alla fall mitt humör! Färgglada nagellack har samma effekt.
• Ser till att handla frukt och grönsaker i så många olika färger och former som möjligt. Och äter upp dem!
• Sänker prestationskraven, både på jobbet och hemma. Ligger hellre och gosar en stund extra med barnen i soffan än skyndar mig plocka ur diskmaskinen. Den ska ju ändå bara fyllas igen. Rullar ihop mig till en boll och läser under täcket istället för att passa på att städa när barnen är ute och leker.
• Försöker träffa familj och vänner under enkla och avslappnade former. Bjuder på pasta eller träffas på stan och fikar. Det är också okej att se en bra film tillsammans om alla är trötta.
• Går ut och hämtar dagsljus så fort jag får chansen. Gärna över ett snöigt fält så att solens strålar kan reflekteras och verkligen omsluta mig.

Jag vet att jag ofta ställer den här frågan, men det är bland det bästa med att ha en blogg, att man kan få tips och inspiration av andra, hur gör du för att fånga dagarna, även de mörka och kalla?

Livsavgörande val har aldrig varit min starka sida

Jag tycker inte om att göra val. Därför är jag nästan alltid så säker på vad jag vill att det inte känns som att jag gör ett val, utan vägen är redan given.

En gång stod jag inför ett sådant val, när vägen inte var given. Gud vilken ångest det skapade. Den gången valde jag att våga älska en man, fast jag precis lämnat en både lång och jobbig relation bakom mig. Det var ungefär sju år sedan, och jag har inte ångrat mig en enda dag under dessa år eftersom jag fortfarande älskar den mannen och han gör mig lycklig varje dag.

Nu känns det som att jag måste göra ett val igen, en helt annan typ av val. Någonstans inom mig känner jag att jag måste. Vissa människor verkar kunna fatta den här typen av beslut utan att blinka och aldrig se tillbaka, men jag tänker på det varje dag. Jag vet att jag inte kommer kunna släppa taget innan beslutet är fattat. Så, min affirmation får bli denna:

"Låt mig fatta ett beslut med kärleken och omtanken till mina närmaste som grund."

Lästips

I det nummer av tidningen Amelia som finns i butik nu delar Emelie, som också skriver bloggen hippihäxan, med sig av sina bästa tips för en vegetarisk och ekologisk vardag. Läs hur hon fixar "Hell hour" som heltidsarbetande, ensamstående trebarnsmamma, helt klart imponerande!

I samma nummer får vi lite olika matsmarta råd. Det jag gillar bäst är att kaffe faktiskt är rena hälsodrycken. Jag ska genast sluta ha dåligt samvete över de där extra kopparna jag häller i mig inför eftermiddagens möten.



Och, ät frukt och grönsaker med skalet på. Det mesta av antioxidanterna och fibrerna sitter i skalet.

Tack för all hälsopepp!

(Jag tillsammans med Tant H och Tant C efter avslutat Topplopp i Hagaparken)

För drygt ett år sedan skrev jag i bloggen och bad er läsare om tips på vardagsmotion, även om jag var skeptisk till att jag verkligen skulle kunna klämma in någon seriös motion i min redan så fullmatade vardag. Jag fick i alla fall massor av bra tips och blev väldigt inspirerad, kunde ni så kunde väl jag... Det började så smått med korta kvällspromenader på en halvtimme, för att sen utökas till klassisk Friskis ett par gånger i veckan. När jag började känna att konditionen förbättrades blev jag sugen på att börja springa igen, något som jag gjorde mycket när jag var lite yngre.

För ett par veckor sedan sprang jag min första mil på säkert 15 år i form av Topploppet i Hagaparken, och det kändes riktigt bra! Och inte är min vardag mer stressad för att jag avsätter tid till motion, snarare mindre eftersom jag orkar så mycket mer och är effektivare över lag. Så tack alla ni som var med och peppade mig, och tusen tack alla ni som hört av er och sagt att ni saknar mina inlägg i bloggen. Sådant värmer så himla mycket och jag ska försöka att hålla ration på inläggen uppe lite mer än vad det varit hittills under hösten. Om inte annat för att jag kommer att sakna er så mycket annars!

"Tanken som inte var till någon nytta"

Ibland ställs saker och ting på sin spets. Det behöver inte handla om stora och svulstiga ögonblick med maffiga stråkar i bakgrunden, det kan lika gärna vara ett vardagsgrått moment som plötsligt blir sådär kristallklart och alldeles oerhört viktigt.
Satte på kaffe för att kunna ta en kopp efter middagen, disken väntade egentligen, men barnen försvann till TV:n, så jag tänkte ta tillfället i akt att dricka min kopp och bläddra i en tidning.

Det vara bara det att jag orkade inte resa mig och hämta någon tidning, så jag blev sittande där och tänkte väl något i stil med "här sitter jag och dricker kaffe".

Och där var den, tanken som inte var till någon nytta. Jag blev nästan lite upprymd över hur befriande det kändes att sitta där och inte tänka eller göra något särskilt. Sedan blev det smärtsamt tydligt hur sällan jag gör just detta, bara sitter utan att ha något syfte med sittandet.

Annars är det alltid av eller på. Varenda minut av dagen planeras i något särskilt syfte. För att jag ska hinna det ena eller det andra. Om jag vilar så vilar jag i syfte att orka med något annat om en stund. Eller så däckar jag totalt utmattad på soffan eller ligger i fosterställning och gråter av utmattning. Eftersom jag inte "hunnit" vila för att orka.

I samma stund som jag tänkt tanken till slut, reser jag mig plötsligt för att hämta kameran. I den lilla stund av "onytta" som uppstod rann plötsligt kreativiteten till; det här ville jag ju skriva om. Och då slår det mig att min sköra, bräckliga, fågelunge till onyttiga tanke plötsligt hade fått ett syfte den med. Nu var den ju grunden till mitt första blogginlägg på säkert två veckor.
Vadå effektivitetsstörd? Nästa gång jag sitter och tänker på ingenting lovar jag att inte skriva om det.

I mitt huvud

Det här är egentligen en text till mig själv för att hantera min egen frustration över att misslyckas. Men det kanske finns andra prestationsprinsessor där ute som kan känna igen sig, så here goes:

Om du går genom livet i strävan efter att vara perfekt kommer din väg med största sannolikhet kantas av känslan av att misslyckas. Det perfekta är dessutom ganska ointressant och själlöst, se bara i konsten. Det är inte de perfekta tavlorna som tar plats i konsthistorien. Det är oftast det kantstötta och udda som tar plats i våra hjärtan. Så mycket enklare att älska det som rymmer både ljus och mörker, styrka och svaghet.

Om du mot all förmodan skulle lyckas med att uppnå perfektionism i ditt liv. Sorry, du är troligtvis alldeles outhärdlig för din omgivning.

Acceptera dig själv som du är, med dina styrkor och svagheter och du ska se att livet blir så mycket lättare att leva.

Lyckopiller

När den snörika vintern kommer på tal får man alltid höra att "det är ju så kul för barnen". Men sanningen är den att inte ens barn tycker att det är roligt att vara ute när temperaturen konstant ligger runt 15 minusgrader och det blåser ishavsvindar mitt bland husen. Jag har haft fullt sjå att hitta övertalningsknep som inte innehåller milt våld för att få ut mina barn denna vinter. Men idag var det helt perfekt. Sol, ett par minusgrader och bara glada, chosefria människor som ville var ute och röra på sig en stund. Småstäder är så sköna på det viset, inte en trend så lång ögat kan nå kring skidspåret, bara praktiska skidkosytmer ackompanjerade av det obligatoriska "friluftsleendet".

Känner ni er det minsta deppiga; leta reda på närmsta backe, dra på er ett par fula täckbyxor och åk pulka några gånger och se till att ramla varje gång så att ni får skratta ordentligt. Avsluta med varm choklad i närmsta snödriva. Hurtigt och klämkäckt? Javisst, men det funkar ju!

Ett enkelt val

På förmiddagen väljer jag mellan att storstäda eller åka och träna. Valet är enkelt, jag åker och tränar såklart. Och kommer hem flera ton lättare. Till sinnes alltså. Det ska jag försöka komma ihåg nästa gång jag "inte orkar åka och träna".

Slut på lugnet

Imorgon börjar jag jobba igen. Så att ni vet, utifall blogginläggen plötsligt sjunker till ett minimum igen. Men jag ska försöka ta det lite lugnare den här terminen, så att inte alla blogginlägg i vår kommer handla om hur trött jag är. För det känns lite som om det är så det har varit under hösten, en enda långa radda av desperata "hur får jag energin att räcka till? - inlägg". Jag vågar knappt gå tillbaks och titta vad jag har skrivit. Fast jag minns att jag fick en massa bra tips från er i alla fall...
Men det får bli mitt nyårslöfte till er bloggläsare; vårens inlägg ska vara av lite mer positiv karaktär!

Plats för skönhet

Alla platser är platser för skönhet. Om man går in för det riktigt mycket. Även en regnvåt trottoar, vid en grå bilväg, utanför ett villaområde i Linköping. Först ser jag ingenting. Kameran bränner i fickan, men allt jag ser är mörkret och de kladdiga, ledsna höstlöven och allt jag känner är den förlamande tröttheten. Efter en halvtimmes promenad har trycket över bröstet lättat, och visst finns den där idag också. Skönheten. Jag behöver den för att må bra och orka.