En känsla att bära med sig

När bilen rullade iväg på grusvägen, upp genom skogen, bort från sommarstugan var det nästan så att tårarna började rinna. Okej, inte nästan, jag grät faktiskt. Inte för att semestern är slut, det känns helt okej att börja jobba i morgon, men jag är så rädd att förlora känslan. Den känsla som kommer av att vakna till vågskvalp, vara nära människorna du älskar hela tiden, göra morgonyoga i sanden eller måla ute på klipporna. Känslan av att den stunden som är just nu är den viktiga. Att inte jaga efter något annat, något bättre. Den känslan ska jag försöka bära med mig i höst. Och kanske fortsätta med morgonyoga.