Tanken slog oss, härom dagen, att vi under året faktiskt blivit sådana vegetarianer som vi tidigare stört oss på. Ja, sådär irriterande genompräktiga liksom.
Jag har alltid sagt att vi är typiska "Svensson-vegetarianer", och ivrigt förespråkat att vegetarisk mat inte behöver vara särskilt krångligt. Med hela utbudet av quorn och sojaprodukter, och bönor lätt tillgängliga i praktiska konserver, är det ju busenkelt att vara en vegetarisk småbarnsfamilj. Man måste inte vara hippi, flytta ut på landet och koka sina egna bönor jämt bara för att man vill ge sina barn vegetarisk kost har liksom varit vår melodi.
(Svenssons i hjärtat, men hippies för ekonomin och miljöns skull. Mamma tog bilden.)Men under året har vi förändrat våra kostvanor allt mer. Det har inte direkt varit uttalat, men med en tajtare ekonomi, och en värld där polarisarna smälter på näthinnan har färdigprodukterna blivit färre och bönkoken allt fler. Det är ju sjukt mycket billigare att koka sina egna bönor och väldigt mycket godare att göra egna vego-biffar. Och ja, det är ju ännu bättre för miljön, även om vegetarisk kost i sig räcker en bra bit.
Förvånad upptäckte jag också idag att jag tyckte att de konserverade bönorna, som vi inte ätit på ett tag, knappt smakade något. De var vattniga och alldeles för mjöliga. Ska man försöka få barn att gilla bönor ska man definitivt ge dem "hemkokta".
Förutom detta så har vår ekologiska konsumtion ökat markant och vi har blivit bättre på att använda rester. Vi tänker mer efter säsong. Vi drömmer också om vår egen lilla grönsaks täppa.
Vad ska man säga? Jag ser mig nog fortfarande som en "Svensson-vegetarian", men som i praktiken börjar imitera "hippi-vegetarianen" allt mer... Och det där med att bo på landet i ett självförsörjande hushåll verkar inte riktigt lika galet längre, om än inte realistiskt i nuläget. Men det är ju trots allt barnens framtid här på jorden det handlar om.