Ibland ställs saker och ting på sin spets. Det behöver inte handla om stora och svulstiga ögonblick med maffiga stråkar i bakgrunden, det kan lika gärna vara ett vardagsgrått moment som plötsligt blir sådär kristallklart och alldeles oerhört viktigt.
Satte på kaffe för att kunna ta en kopp efter middagen, disken väntade egentligen, men barnen försvann till TV:n, så jag tänkte ta tillfället i akt att dricka min kopp och bläddra i en tidning.
Det vara bara det att jag orkade inte resa mig och hämta någon tidning, så jag blev sittande där och tänkte väl något i stil med "här sitter jag och dricker kaffe".
Och där var den, tanken som inte var till någon nytta. Jag blev nästan lite upprymd över hur befriande det kändes att sitta där och inte tänka eller göra något särskilt. Sedan blev det smärtsamt tydligt hur sällan jag gör just detta, bara sitter utan att ha något syfte med sittandet.
Annars är det alltid av eller på. Varenda minut av dagen planeras i något särskilt syfte. För att jag ska hinna det ena eller det andra. Om jag vilar så vilar jag i syfte att orka med något annat om en stund. Eller så däckar jag totalt utmattad på soffan eller ligger i fosterställning och gråter av utmattning. Eftersom jag inte "hunnit" vila för att orka.
I samma stund som jag tänkt tanken till slut, reser jag mig plötsligt för att hämta kameran. I den lilla stund av "onytta" som uppstod rann plötsligt kreativiteten till; det här ville jag ju skriva om. Och då slår det mig att min sköra, bräckliga, fågelunge till onyttiga tanke plötsligt hade fått ett syfte den med. Nu var den ju grunden till mitt första blogginlägg på säkert två veckor.
Vadå effektivitetsstörd? Nästa gång jag sitter och tänker på ingenting lovar jag att inte skriva om det.
Inlägg
6 kommentarer:
Hej!
Jennie heter jag och följer din blogg sedan en tid tillbaka och blev jätteglad att du uppdaterat..;)
Just det du skriver om intresserar mig så mycket. Att leva i och fånga nuet, hur svårt det har blivit i vår prestigevärld där vår viktigaste uppgift är att prestera. Att göra och att åstakomma, att hitta en menig i varje liten ynka sekund. Känna sig meningsfull.
Att bara vara, att istället för att; sitt inte bara där gör någonting, kunna säga; gör ingenting sitt bara där. Att känna mening i stunden, att stanna upp när barnen visar penne och verkligen SE den istället för att ila vidare och i tanken redan vara i nästa moment. otroligt svårt men kittlande.
tack för en härlig blogg. Själv är jag amatörekolog som mer och mer börjar lära mig att använda ekologiska "allt-vad-det-är" i min och min familjsvardag, men vi har låångt kvar. jag lär mig varje dag men är uppriktigt intresserad.
mvh
Jennie
Jag uppskattar verkligen din lilla fågelungetanke och tror precis som du att kreativiteten föds i medveten närvaro.
Jag känner igen mig i det du skriver. Alla dessa små stunder då livet liksom stannar är så värdefulla. Ta hand om dig. Varm hälsning från Sanna
Så klockrent du formulerar dig! Varför gör vi så med oss själva - kör på tills vi ligger i fosterställning? Själv jobbar jag 80 % , pluggar 100 %, bloggar, läser, tränar och bakar bröd. Det funkar inte alls. Jag är anonym idag, för jag skäms lite för det här - att jag inte tror att jag duger om jag inte gör allt det där. Jag borde sluta, men vet inte om jag kan/törs. Ditt inlägg fick mig ändå att börja snegla på bromsen.
Jag tackar dig uppriktigt!
Haha, jag känner igen det där. När jag ska "koppla" av så blir det i form av att läsa, lyssna på musik, skriva eller något annat. Aldrig att man bara kan sitta och njuta av tystnaden. Av nuet.
Basilika: Tack för din långa, värmande och tankeväckande kommentar! För mig är det faktiskt en relativt ny upptäckt, att "ingenting" kan vara det absolut mest givande och meningsfulla.
Anonym: Jag övar mig på att låta det bli precis så stilla att kreativiteten hinner födas!
Sanna: Tack, ta hand om dig du också!
Anonym: Är glad att mitt lilla inlägg fick någon form av mening! Ta hand om dig och bromsa i tid!
vänstervegan: Nä, man har på något vis fått för sig att avkoppling också måste innebära aktivitet av något slag...
Skicka en kommentar