tisdag 21 juli 2009

Könsrolls-debatten: Varför ifrågasätta bloggarnas innehåll, det handlar väl om konsumentmakt?

Okej, det här kommer att bli långt, det märks redan i rubriken. Jag tror tyvärr inte att jag kan få fram min poäng på några få rader. DN älskar just nu att blåsa eld i baken på landets bloggare genom att publicera diverse debattartiklar som går till angrepp mot olika typer av bloggare. Vi är för 2000-talet vad rökarna var på 90-talet. Fritt fram att sparka på alltså.

Den här gången är det frilansande journalisten och småbarnspappan Marcus Ridung som ställer Föräldratidningar och föräldrasajter till svars för de förlegade könsroller som får liv genom sajternas bloggare. Det är idel kvinnor som figurerar, och i deras bloggar sprids en väldigt normativ syn på könsroller och föräldraskap, menar han. Tar man inte genus-frågan på allvar? Var finns papporna?

(Vi förädrars hemsida har också ett antal egna bloggare, bland annat Kängrupojkens pappa som får sig en skopa ovett i artikeln. Läs hans svar här.)

Först vill jag säga att jag på många sätt håller med Marcus. Men det är inte så enkelt. Det vore en sak om det handlade om föräldra-medier som drevs med något form av statligt stöd eller bidrag. Men så är det ju inte, det är vanliga vinst-drivna tidningar vi snackar om. I kristider satsar tidningarna på säkra kort. De ger oss vad vi vill ha helt enkelt. För om man får tro statistiken från till exempel Bloggtoppen så vill vi allra helst läsa om rosa prinsessdrömmar, snygga och mode-intresserade mammor med barn som aldrig ställer till besvär. Riktigt den typen av bloggar är det inte som får ta plats i det offentliga rummet, men ni kanske förstår min poäng. Det finns massor av bra, roliga, annorlunda och seriösa föräldrabloggar, skrivna av både mammor och pappor. Heja Abbe, Pojken i glaskulan, Johanna i Jakan, Popmorsa. Listan kan göras lång, men på Allt om barn får vi läsa om Radhusmamman och Ketchupmamman (med det inte sagt att dessa bloggar är dåliga, jag har läst för lite av dem för att uttala mig, okej?). Antagligen är det vad de flesta av oss kanske känner igen sig i, och medierna är inte sena med att ge oss det vi vill ha. Hur ska de annars kunna casha in? Och om det inte är vad vi vill läsa om som måste vi väl säga det? Eller?

Om Marcus vill få svar på varför det ser ut som det gör i medie-landskapet borde han ge sig ut och knacka dörr bland grannarna i radhusområdet. Fråga varför de inte använder sin konsumentmakt till att kräva mer nyanserade journalistik kring föräldraskapet. Att ta ut hälften av föräldraledigheten är en bra början för papporna, det är ju i närvaron med barnen som det föds ett behov av att uttrycka sig och delta i debatten. Nu är i alla fall frågan väckt och bollen i rullning för den här gången. Fick jag bestämma skulle det gärna få lagstiftas om delad föräldraledighet. Då skulle vi kanske om 50 år ha lika många pappor som mammor på landets föräldraforum!

(Min man, en alldeles underbar och närvarande pappa som gärna skulle ta hela föräldraledigheten, om inte den besvärliga mamman, det vill säga jag, krävde hälften!)

8 kommentarer:

Sara sa...

Jag måste säga att jag är lite skeptisk till den så vanligt förekommande frasen att media ger oss "vad vi vill ha". Alltför ofta tror jag att det snarare är så att media bestämmer vad det är som vi vill ha utan att vi faktiskt tänker på det. För jag tror inte att de skulle förlora läsare på att ändra om lite bland de stereotypa valen, tvärtom kanske.

Samma sak säger man om reklam-tv, att de ger oss vad vi vill ha. Men vill så många egentligen ha robinson, färjan, ballar av stål osv. Är det inte så att man lyckas skapa "nyheter" om det innan så att man oundvikligen lär sig veta vem färjan-Håkan är utan att vi sett ett enda avsnitt? De skapar intriger redan utanför så att människor ska "vilja se" det. Om aldrig färjan hade gjort eller om man inte hade gjort säsong 340 av Robinson; hade folk paraderat och demonstrerat då? Jag tror inte det.

Media är fega och kör på gamla kort för att de är rädda att träffa fel ibland. Men i längden skulle de vinna på det, helt klart. Det innebär att de får tänka ett steg längre bara.
(Det här blev också långt, sry för det)

Vegomamman sa...

Sara: Jag tror också att tidningarna kanske skulle vinna i längden på att satsa lite nytänkande. Fast jag vet inte om det är för att JAG skulle uppskatta det? varför är annars tablåerna fulla av program som My BFF (Paris Hiltons såpa)medan smalare program måste finansieras med statligt stöd? Jag kan också bli lite mörkrädd när jag ser vilken besöksstatistik bloggar som "En prinsessas dagbok" har. Är det vad människor tycker om att läsa? Å andra sidan har till exempel "Heja Abbe" väldigt mycket besökare också. En klart annorlunda blogg som borde lyftas fram tycker jag.
Det verkar som att du har en stark tro på människan, men en mer cynisk syn på medie-landskapet. Jag vill också tro på människan, men jag tror tyvärr också att vi behöver lite hjälp på traven, eftersom många av oss är rädda för förändring. Nu blev det långt igen...

loba sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
loba sa...

Jag kan ibland känna media att styr och blåser oss i samma andetag. Samtidigt som vi förväntas genomskåda allt de förespåkar så ska vi införliva det. Vi ska vara mderna och traditionella samtidigt. Herregud. Alla gör väl så gott de kan och genusfrågan stöts och blöts mellan generationerna.Självklart vill vi väl att pappor och mammor ska nå/få/vilja/kunna samma saker! Men kvarnar mal sakta och media är den långsammaste kvarnen av dem alla i nuläget.

Själv läser jag en hel del barn/familjebloggar och kan ibland känna att de föräldrar som skriver drivs mer av dåligt samvete än av någonting annat. Vad de har genemsamt, förutom detta, är att de faktiskt vill och oftast lyckas driva upp sina ungar till vettiga, självtänkande varelser. Och det är väl ändå det viktigaste?

(Sedan håller jag med om din kommentar gällande dagens tvsåpafenomen, men det är en helt annan (och väldigt lång (om än bitter) kommentar))

Heja dig som tar upp dessa viktiga punkter!

Vegomamman sa...

loba: Det känns väldigt på pricken det du skrev om media. Ibland kan jag också känna mig trött av att leva i detta ständiga mediaflöde. Man läser ett lite plumpt, och provokativt debattinlägg och känner att man måste kommentera. Sen känns det ändå inte riktigt bra efteråt, och man undrar varför man inte bara kan hålla sin käft.
Det är klart att alla gör så gott de kan, men jag kan inte låta bli att tänka att om det var lag på delad föräldraledihet skulle det inte bli några diskussioner om vems jobb som var viktigast och arbetsgivarna skulle ha större förståelse för att man var borta.

Sara sa...

Jag håller också med Loba (och dig såklart). Och visst, jag har en cynisk mediabild, som på det mesta när det kommer till vinstintresse (lite skeptisk tycker jag man är skyldig att hålla sig). Och visst är det så att det ses mer på Paris Hilton än svt kanske, men ibland tänker jag som du; att vi behöver lite hjälp på traven. Ibland är det ju så mycket lättare att se en blaskig såpa eller en rolig sitcom än att se nåt mer svårtillgängligt (allt seriöst är ju inte det heller), men vad jag menar är att det väller över med skräpet eftersom det blir så lättillgängligt. Och statlig television lyckas (försöker inte ens?) skapa "nyheter" av sina program på samma vis som övriga. Trots att dessa program är närmare nyhetsvärlden än vad Färjan-Håkans flirtande är...

Sara sa...

Jag kom ifrån ämnet lite, ledsen för det, btw. Men tv-media kan till stor del appliceras på tidningsmedia också vad gäller efterfrågan-debatten.

Vegomamman sa...

Sara: Jag håller med dig, jag har bra koll på program som går på 5:an bara genom media-flödet, fast jag sällan kollar! SVT däremot missar jag bra program på eftersom jag måste läsa TV-tablåerna för att få reda på vad som sänds.