"Jag är ju uppvuxen med blåbärsläppar, barkbåtar och stentroll"

(Jag och mamma i fjällen sommaren 1978)

Det är ju lätt hänt att man romantiserar sin barndom, det är inte alls säkert att mina föräldrar minns det på samma sätt som jag. Men jag minns det som att vi alltid var ute på äventyr i skog och mark. Fjällturer, hemma-snickrade vattenhjul, stentroll, bärplockning, klappa getterna på fäbodvallen och barkbåts-tävlingar. När man tänker tillbaka är allt bara så där lyckligt och fint. Sen vill man ju att de egna barnen ska få uppleva allt det där, men av någon anledning blir det aldrig riktigt så när vi försöker oss på ett skogsäventyr.

Idag skulle vi bara gå ner och plocka lite skogshallon före middagen, en mysig liten utflykt på en timme eller så.

Fast det blev inte så mycket hallon, för Ettåringen var så envis med att hon ville plocka de här fina och färglada men ack så giftiga bären istället. Efter ett misslyckat smakförsök från hennes sida fick jag ha henne på armen, å då går det inte så bra att plocka snåriga skogshallon.

Fyraåringen ville inte plocka några hallon alls, eftersom han var ganska säker på att det var massor av hundar som brukade kissa på dem. Dessutom är han livrädd för älgar, och måste ju hålla koll så att det inte rusar ut en älg ur någon buske och anfaller oss.

Lite hallon lyckades vi skrapa ihop i alla fall. Kanske räcker det till en paj, eller åtminstone en muffins.

Nästa sommar måste vi nog åka upp till fjällstugan, ja det måste vi faktiskt, å lära våra stadsbarn att älska vår svenska natur.