Jag lyssnar på Nour El-Refais sommarprat. Nour var ett ensamt barn, som mest lekte med sin lillebror och några katter ute på gården. Hon tog hand om katterna och satte ut mat åt dem. Lyckan var total när det en dag fanns små, vita kattungar i "katthuset" som Nour byggt åt dem. Nours hjärta smälter, och hon tänker att kanske kattungarna kan få de andra barnen på gården att smälta och bli lite snällare mot henne också? Men barnen är inte snälla. När Nour beskriver hur de andra barnen trampar på kattungarnas huvuden, sparkar på dem tills blodet rinner. Då går jag ut ur rummet. Orkar inte lyssna klart. Vill inte förstår grymheten som kan bo i ett barn. Nour beskriver det som den värsta händelse hon varit med om, och hennes röst spricker när hon talar.
Och jag är plötsligt 11 år igen, och har precis bestämt mig för att bli vegetarian. För det är just den grymheten, att sparka på någon som inte kan försvara sig, som är den största anledningen till att jag är vegetarian.
Inlägg
.png)
8 kommentarer:
Usch, jag hörde också Nours sommarprogram. Hur kan man göra något sådant mot någon?
Och som kattälskare, hur kan man göra det mot en liten söt kattunge...
Det är så ofattbart, det där. Hur barn kan förvandlas och bli till misshandlare och mördare. Hur de ger sig på försvarslösa djur och andra barn som är mindre, svagare.
Jag kan inte heller förstå, hur jag än försöker tänka i rationella arv/miljö-banor.
Usch, ja det gjorde ont i hela kroppen när jag hörde det.
Barn föds inte med utvecklad empatiförmåga, den måste vi vuxna ge dem. Inte sällan visar det sig att barn som växer upp och begår våldsbrott mot andra människor tidigare har visat grymhet mot djur. Men jag har, delvis iaf, svårare att se hur tänkande vuxna kan visa sån grymhet mot djur som man inte sällan ser. Usch, ja låt det här bli "djurens århundrade" då vi förbättrar sånt.
Nä, det är svårt att tänka rationellt kring sådana saker, och vi har verklgien en viktig uppgift att lära våra barn empati!
Detta påminner om min barndoms största ögonblick, när jag och min kusin fann tre ursöta kattungar med kattmamma gömda utomhus. Genom efterforskningar fick vi reda på vem som ägde mamman och överlyckliga berättade vi för dem (två urgamla damer). De var sååå tacksamma och vi bar dit dem och skulle kanske få en, men hemma sa de nej. När vi dagen efter skulle besöka dem var två dränkta och endast en kvar, den som var missbildad i tassen, den skulle de dränka när den diat kattmamman lite till. Den förtvivlan jag kände då går inte att beskriva, den är i klass med mitt livs hemskaste scen, en slakt av ett i panik skrikande djur, utförd av mina tre närmsta manliga släktingar och självaste slaktaren. Som ett värsta övergrepp, fyra mot en. Människan är äckelgrym så är det bara. Mitt förtroende för människan försvann med dessa upplevelser och har inte återkommit. Behöver jag säga att jag sedan dess inte äter djur.
Malvalin: Usch, jag känner hur det vänder sig i magen på mig också när jag läser om dina upplevelser. Man kan fundera på hur vi människor är funtade egentligen. Filmen jägarna är ett bra exempel, den visar på ett otäckt sätt hur gränserna mellan vad som är ett värdigt liv suddas ut. Vem har man rätt att döda?
Jag skäms inte speciellt ofta, men är det en sak jag kan skämmas över varje dag, om jag så går ute på stan eller sitter hemma vid datorn eller tvn, så är det att tillhöra mänskligheten ..
Människan är den grymmaste av alla djur.
Alla som tar avstånd från denna grymhet borde vara stolta över sig själva, det är jag, och det borde man vara!
Jättebra blogg. :)
Frida: Ja, även om det förekommer mycket grymhet i naturen, så har vi som människor ne möjlighet och ett val att ta avstånd ifrån dödandet. Det är ju bland annat det som skiljer oss från de övriga djuren! Det är klart att du ska vara stolt. Och tack!
Skicka en kommentar