tisdag 26 maj 2009

Personligheten sitter inte bara i kläderna

I tonåren så tror man ju det. Att kläderna avgör om en person går att umgås med.
"Nähä, ingen tuppkam, då var du inget för mig," "Jaha, du gillar adidas bättre än Nike, då kan du hänga med någon annan."
Okej, alla kanske inte är så ytliga i tonåren, men majoriteten av oss har väl sökt efter likasinnade genom att se till yttre attribut. Och nog för att kläderna säger en hel del om vår personlighet, men allt berättar de definitivt inte.
Idag har vi lugnt kunnat konstatera att Bebisen är precis lika busig och tuff i sin rosa kofta och blomsterhätta som i sin svarta fleecetröja och blårandiga mössa.
Vi kan också konstatera att även tuffa killar med döskalletryck på kepsen tycker att det är helt okej att knalla runt i kvarteret med sin röd-cerisa dockvagn.
Flera varv var vi tvungna att gå, för hans små dockbebisar hade svårt att somna till ljudet av grannarnas gräsklippare.
Vi har inte tryckt särskilt hårt på att Treåringen måste leka med dockor, (ni som känner honom vet ju vilken biltok han är) men alltid varit positiva och uppmuntrat honom till sådan lek när han själv haft lust. Än så länge leker han lika gärna med flickor som med pojkar. Fast han skulle aldrig sätta på sig en rosa tröja.

5 kommentarer:

Alexandra Reichler sa...

Ååå en sån där mössa vill jag också att min bebis ska ha när den kommer ut!


Vilka fina bilder!

Vegomamman sa...

Tack så mycket! Jo, dom är ljuvliga de där mössorna!

Karin sa...

Ja apråpå dömd pga sitt utseende... I höstas gick jag från torget och hem. Det var en sådan där ruskig dag och som småbarnsmamma med stor syskonvagn och ett antal kilometer uppför innan vi kommit hem var jag mycket väderklädd i ett allväderställ jag ägt några år, fotriktiga skor och det oklippta håret i tofs. Pga upprepade ögoninfektioner hade jag glasögon som eg hade fel skärpa och givetvis inget smink. Ni fattar läget... Vägen hem går förbi busshållsplatsen och ortens gymnasium. Ni kanske själva kan räkna ut hur många tonåringar jag mötte. Jag har nog aldrig känt mig så otroligt dömd. Antingen tittade de på mig som om de tyckte synd om mig eller så ryggade de liksom med förskrämd blick. Stackars stackars trötta mamman utan liv.

Skönt att själv tagit ett litet kliv från det där. Dock tycker jag att det är svårare än vad man tror att göra sig fri från det. Till viss del tyckte jag ju att det var jobbigt att jag i deras ögon bara vara en förlorad människa som var trött, ovårdad och allmänt less på livet. Alla vill väl vara intressanta, glimmande och speciella i andras ögon, även om vi vet att vi inte är det? Men framförallt vill ingen bli reducerad till så lite som vi ju vet att vi faktiskt gör med varandra, varje dag... sorgligt...

Anonym sa...

Vilka fina bilder tycker en mormor på 54.

Vegomamman sa...

Karin: Det sista man vill är ju att människor ska tycka synd om en eller se på en med avsky, som du beskriver. Man får tänka "snart kanske du också lär dig vad som är viktigt i livet snorunge". Eller något annat moget.

Mamma: Visst är dom gosiga :)