torsdag 28 maj 2009

Med ömhetsögon på valen i livet

I nyaste numret av tidningen Femina (6/09) finns en artikel som jag blev väldigt berörd när jag läste, och därför vill jag dela mina tankar kring den med er. Den handlar om våra val i livet och att vi inte ska vara så stränga mot oss själva. När vi ser tillbaka på de val vi gjort ska vi göra det med "ömhetsögon", och tänka att vi gjorde det som vi trodde var bäst just då.
(Min mamma som strax före 50 bestämde sig för att sadla om och bli yoga-lärare. Det är aldrig för sent.)
Mina val i livet har till stor del grundat sig på lust. Gör man något man tycker är roligt så mår man också bra, och då blir det bäst på lång sikt. Det är en filosofi som jag fått med mig från mina egna föräldrar. Inför valet till gymnasiet fick andra höra att de borde välja Naturvetenskaplig linje, eftersom det gav flest valmöjligheter. Jag fick höra att jag skulle välja det som jag tyckte verkade lustfyllt och trodde var mest utvecklande för mig som person. Det blev estetiskt program i tre år. När jag sen skulle välja till högskolan kunde jag således utesluta allt med naturvetenskaplig inriktning. Dessutom ville jag väldigt gärna flytta till studenstaden Uppsala, så jag valde helt enkelt de kombinationer av lärarprogrammet som jag hade möjlighet att komma in på i Uppsala. Kanske inte mina förstahandsval egentligen, men jag valde hellre det än att flytta till en stad som inte kändes lockande just då. När jag var färdig med utbildningen var planen att åka till Spanien och jobba och öva upp min spanska. Det var i princip redan bestämt. Istället blev jag förälskad i Maken. Vi flyttade ihop direkt och jag började jobba på mitt nuvarande jobb. Ett och ett halvt år senare var jag gravid med vårt första barn.
(Min konstnärs-pappa som envist hävdade att man inte blev lyckligare bara för att man hade fler utbildningar att välja mellan.)
Så vart har det fört mig att hela tiden välja med hjärtat? Jag skulle kunna ångra att jag aldrig haft möjligheten att plugga till hjärnkirurg, att den lilla spanska jag en gång kunde har glömts bort och och att jag aldrig doktorerat inom teologi. Men jag har ett hyffsat välbetalt jobb (inget man blir rik på dock) som jag trivs med, en underbar man som jag inte hade träffat om jag valt annorlunda, och är stolt mor till två barn. Jag ångar aldrig att jag tänkte som jag gjorde.
Jag är i grunden genuint lycklig och ser på tillvaron med harmoni.
Genom att prioritera bloggandet på kvällarna (före tråkigare sysslor eller TV-tittande) har jag också hittat tillbaka till intressen som att skriva och fota. Vem vet, någon dag kanske jag får lust att göra något mer utav det. Och om hjärtat säger gå dit, kommer jag att följa!

8 kommentarer:

Anonym sa...

...och det är förstås Vegofamiljens skribent själv som ligger under lapptäcket och hänger i bärsele med "stjärnbyxor" från nyöppnade Kista centrum.

Esbe sa...

Du har en bra grund, det hörs :) Oftast blir det ju bäst, som du säger, när man följer sitt hjärta. God fortsättning... på hjärteföljden :)

Lina sa...

Men, vilket jättefint skrivet inlägg! Och vilken härlig känsla att kunna betrakta sitt liv och bli nöjd med det man finner.

Själv känner jag mig missnöjd med det mesta, så jag får nog ta till ett par aningen OSKARPA "ömhetsglasögon" :-P

Vegomamman sa...

Esbe: Ja, jag är lyckligt lottad som fått med mig det i livet. Och tack! Lycka till du med!

Lina: Det har lite med ålder att göra vet du, du har ju inte hunnit bli så förfärligt gammal och vis som mig ännu. Min erfarenhet säger att det bara blir lättare att acceptera sig själv och sitt liv med åren :)

Karin sa...

Vilken härlig känsla! Jag hoppas dina föräldrar läser detta! Själv följer jag kanske inte lusten så mycket som du beskriver men jag bestämde mig för sådär 10 år sedan att ta "saken i egna händer" och bestämma själv och njuta av livet. Innan dess (som tonåring) trodde jag att det fanns massor av "fel" och "rätt" val och att jag hela tiden skulle "lista ut" det rätta - min väg/lott/mening. Jag ägnade ett antal år åt att vara orolig över att göra "fel" val innan insåg jag insåg mitt tankefel - jag bestämmer ju själv och ser själv till vad som ska bli rätt - så otroligt mycket lättare livet blev sedan dess! (Jag bestämde mig snabbt för att bli livsnjutare istället!) Det låter kanske fånigt men denna tankeförändring var nästan bokstavligt talat livsavgörande för mig när jag stod där och balanserade på gränsen mellan tonårstiden i vuxenlivet.

Vegomamman sa...

Karin: Det låter inte alls fånigt, utan precis som den typ av insikt som man kan behöva och som kan komma att förändra ens sätt att se på saker och ting. Det är en konst att vara livsnjutare, ibland har jag väldigt svårt att koppla av och ta tillvara på stunden.

hippihäxan sa...

Håller helt med!
Borde också ha valt natur enligt alla andra (hade bra betyg och läshuvud) men valde media, för det var fota jag ville.
Visst, jag har varken fast eller välbetalt jobb, men jag har heller aldrig haft ett tråkigt jobb i hela mitt liv och just nu har jag det allra roligaste!! Jag tror det mesta löser sig om man lyssnar till sitt hjärta (pretantiöst det lät...)
Och det är ibland himla skönt att bli äldre och få lite perspektiv på tillvaron.

Vegomamman sa...

hippihäxan: Det verkar vara någon outalad regel eller form av sammansvärjing, att bara för att man kan räkna matte måste man också gå naturvetenskapligt program. Som om civilingenjör var det absolut viktigaste yrket på hela jorden. (inget ont om civilingenjörer dock.)