Det går inte att vara en perfekt förälder

Tack för alla kloka kommentarer kring barn och genus. Det är skönt att veta att man inte är den enda som oroar sig och tycker att det är svårt att veta om man gör rätt. För mig känns det extra svårt när det kommer till flickor, eftersom man har egna erfarenheter som man gärna blandar in. Vad ska man säga? Vad ska man inte säga? Säg inte att de är fina, för då lär de sig att det yttre är viktigt och försöker vara till lags på det sättet. Säg inte att de är duktiga, för då slutar de som duktiga flickor som inte kan säga nej och till slut bränner ut sig på ett undrbetalt jobb (jämfört med männen). Det handlar mycket om vad man inte ska säga.

Den viktigaste frågan är väl egentligen vad vi ska säga? Du är så underbart, fantastiskt gosig bara för att du är du, är kanske en variant? Fast det blir säkert också tjatigt att höra i längden. Jag är lite för trött för att reda ut mina tankar kring detta nu känner jag, men ni kan alltid hälsa på hos Lady Dhamer, hon har som vanligt koll på läget. Och Josefinesh som skriver bloggen Hello Darlings var riktigt tuff när hon lämnade sin bonusdotter på dagis. Vet inte om jag är så rättfram! Det kanske visar sig när min egen dotter börjar på dagis. Och som förälder mår man nog bäst av att tänka att det man gör är tillräckligt bra. Och barnen, de vill med all säkerhet ha sina egna föräldrar framför någon Supernanny som vet precis hur allt ska vara!