Vad gör man när man känner sig som världens mest otacksamma människa?

När man verkar ha glömt att man är mamma till jordens finaste ungar och gift med en underbar man och ägare till ett trevligt litet hus i ett mysigt litet område? När det känns som att huset består av knäckebrödsmulor och barnmatskladd från golv till tak och de fina små barnen är små terrorister som bara river fram mer och mer saker. Som mamman ska gå och plocka och plocka. När hela kroppen skriker i protest att jag vill inte ägna mina lediga stunder åt att gnugga messmör från köksgolvet eller fylla diskmaskinen ännu en gång för det var det sista man gjorde innan man gick och la sig igår.

Då stänger man dörren runt skiten och tar med sig barn, man och kaffetermos några hundra meter bort ut i skogen och sitter i en glänta med ansiktet mot solen en stund. Sen känns inte de där knäckebrödsmulorna så farliga längre. Skogen är en riktig lisa för själen.