Ett av mina första minnen är en aula i Folkets hus där alla hade gula solar på kläderna

(Bilden från: freedigitalphotos)

Jag kan inte ha varit gammal, inte mer än två och ett halvt. Men det är ett av mina första minnen. Vi är i aulan i Folkets hus och mamma och pappa pratar med en massa människor som jag inte känner. Det är många där, och alla har små runda knappar med solar på och stämningen är spänd, och kanske lite förväntansfull. Till och med jag kan känna det.

Det är ett av alla de möten som säkert hölls inför folkomröstningen 1980. "Atomkraft Nej Tack" stod det på de gula och röda knapparna. Enligt en artikel i dagens DN är det vi, barnen till den generation som röstade nej till kärnkraften, som idag är mest positiva. I mitt fall kan det inte vara mer felaktigt. Jag växte upp i Gästrikland, ett av de landskap i Sverige som drabbades hårdast av Tjernobylolyckan. Under hela min barndom var det självklart att man inte plockade blåbär eller svamp i skogen. Att det var giftigt. Fast det som hände var så långt borta påverkade det mig här hemma. Minnena därifrån har gjort att inga argument i världen kommer få mig att ändra mig angående kärnkraften. För mig är kärnkraft för evigt förknippat med skräckfilmer där världen är ödelgad och alla går runt i vita skyddsdräkter och en värld där naturens rikedom är förgiftad och blåbär som ger cancer istället för C-vitamin och anioxidanter.