Vi brukar gå till kyrkans Öppna förskola. Inte så mycket för att jag är speciellt intresserad av kyrkliga aktiviteter, utan för att det är den Öppna förskola som erbjuds i vårt område. Och vi brukar alltid ha väldigt trevligt, även om jag ibland kan känna mig lite olustig under den avslutande ceremonin när det ska sjungas några kyrksånger och tändas ljus. Men idag som avslutning sjöng de någon sång som handlade om att "Gud vakade över alla små (tralalala..)" och så gick alla barnen ut ur kyrkrummet och höll varandra i handen. Treåringen kunde också gå fint och hålla sin kompis H i handen (inte springa runt, runt och försöka riva inredningen).
Då tänkte jag att det kändes rätt bra att tänka på att det kanske finns någon där uppe som håller ett vakande öga på våra barn, när vi själva inte har möjlighet att skydda dem. Vem eller vad det är har jag ingen aning om (eftersom jag är sådär typiskt svenskt sekulariserad) men det kanske inte är det som är det viktiga?
Inlägg
2 kommentarer:
Tanken räcker alltid en bit. Det är gott så. Vad som kommer mer är en fråga om öppenhet och nyfikenhet...
Lycka till!
Visst är det så:)
Skicka en kommentar