En mors tankar när hon inte kan sova

Jag kan fortfarande komma ihåg hur det kändes när de låg i min mage och sparkade. Nu ligger jag fastkilad mellan den lilla och den stora, båda fastklistrade mot min kropp. En liten, mjuk dunboll som krafsar med fingrarna och ivrigt söker efter något att snutta på. Kantiga, hårda knän mot ryggslutet, men armen som håller om mig är fortfarande barnsligt rund och mjuk. Väckarklockans tickande i mörkret, som hjärtslag. Vi tre i värmen under samma täcke, som ett skydd mot all världens ondska. Allt har förändrats och ändå inget. Väntar tills bådas andetag är lugna och jämna innan jag tassar upp och lägger den lilla i sin säng.


Vaknar två timmar senare av att den stora kräks över hela sängen. En bagatell i sammanhanget.