onsdag 3 juni 2009

Var finns tilliten?

Ikväll har jag varit på föräldramöte på Treåringens dagis. I vår kommun är det så att i vissa områden är föräldrapåverkan ungefär noll. Två av trettio kommer till föräldramötena. I området där vi bor är det tvärtom, föräldrar ordnar barnvakt så att både mamman och pappan kan närvara på föräldramötet. Och klaga.

För är det någon yrkesgrupp som det är fritt fram att tala om för hur de ska sköta sitt jobb så är det lärare och förskollärare. Alla vet själva vad som är bäst för deras egna barn och har ingen som helst tillit till att pedagogerna faktiskt försöker göra det som är bäst för alla barn.

Förändringsarbete ska ge resultat på ett par månader, annars kan man lika gärna hålla kvar vid det gamla. Tycker föräldrarna. För mig gick gränsen när föräldrarna undrade varför pedagogerna inte frågat dem när de gjorde gruppindelningarna inför hösten, varför vi föräldrar inte fått vara med och bestämma grupperna. Då slutade jag lyssna.

5 kommentarer:

Karin sa...

Så fel det kan bli när föräldrar "vill väl"! Självklart känner personalen gruppen bättre än vad enskilda föräldrar gör!

Den viktigaste egenskapen som lärare är att vara modig. Modig nog att gå in på mötet och stå inför allas föräldrar och "ta"; modig nog att våga se, trösta, testa och utmana. Det är ett utsatt yrke på många sätt, minst sagt.

Själv har jag erfarenhet från två förskolor (den ena valde vi aktivt bort så det säger kanske en del om vad som hände där, eller ska jag säga inte hände...) Nu har vi en fantastisk förskola där jag inte kan komma på en enda sak jag tycker att de bör göra annorlunda - de är så genuint proffsiga och kunniga. Det är så skönt att lämna sitt barn till en plats där barn, personal och föräldrar verkligen trivs.

Vegomamman sa...

Karin: Jag har förtroende för pedagogerna både på den avdelning han lämnar och den nya han kommer till. Men det är många som inte har det, fokus har hamnat på fel ställen och det blir så obehaglig stämning på alla föräldramöten. Jag känner att jag sitter på dubbla stolar och vill försvara personalen, samtidigt vill man inte alltid vara den där jobbiga "kärringen mot strömmen"...
Fast jag kunde inte hålla tyst till slut, och då visade det sig att det var ganska många som höll med mig. Men det är de missnöjda som får dominera alla möten.

CrimsonAnna sa...

Det här inlägget ska jag spara och visa min väninna som pluggar till pedagog och börjar jobba som det.

P.S. Det verkar som din blogg funkar nu:D. D.S.

Lina sa...

jag har en mor som är förskollärare och ja... inte är det ett tacksamt yrke i alla lägen!
det är ju illa att föräldrar inte kan lita på att pedagogerna har fullgod kunskap och år av erfarenhet, även om det väl bottnar i att man vill sina barns bästa.

appropå mozarellatomaterna i ugn: provat att göra detsamma med chevre + en klick honung? ruskigt gott!

Vegomamman sa...

Anna: Kul att du är tillbaka, jag har saknat dig :)

Lina: Det är tur att det finns så mycket annat som är positivt med yrket, alla fina barn man får träffa till exempel. Sen så är det inte alla föräldrar som håller på sådär heller, det finns många som uppskattar pedagogernas jobb med. Som tur är!