Splittrade tankar och stressymptom den sista dagen på sommaren

Vaknar med ett litet molande i magtrakten. Sista dagen på sommaren och på ett års föräldraledighet. Visst ser jag fram emot att börja jobba, men med mitt kontrollbehov känns det ganska jobbigt att inte kunna föreställa sig hur hösten kommer att se ut. För det kan jag inte. Vet inte hur det kommer kännas att träffa barnen mycket mindre, att vara jobbstressad och samtidigt en god och kärleksfull tvåbarnsmamma när man kommer hem på eftermiddagarna.

Fyraråringen rör sig bredvid mig i sängen, men har inte vaknat ännu. Sparkar och vänder på sig ett varv. Slår upp ögonen och säger tyst för sig själv:

- K-k-k-kissa!

Nej, han stammar inte, men är väldigt fascinerad av bokstäver just nu, och testar sina nyvunna kunskaper på det första ordet som dyker upp i huvudet på honom när han vaknar.

(Visst lyckades jag gifta mig med Maken, vagel i ögat till trots)

Vi går ner för trappan, och jag ser direkt i spegeln att jag fått mitt vanliga fysiska stressymptom; en vagel i ögat. En vecka före mitt bröllop hade jag också panik eftersom ögat var alldeles svullet. 100 gäster, och vi skötte allt själva tillsammans med våra föräldrar och några goda vänner till dem. Men det gick bra, svullnaden la sig och för exakt fem år sedan på fredag grät jag mig igenom vigselakten med Maken och dansade hela natten lång. Suckar och ser mig i spegeln igen. Det går nog bra den här gången med.