På kvällen krampar hjärtat av kärlek

(Jag lämnar vardagen med spontan-kramar, vardagslycka och disk till Maken. Kastar mig med tillförsikt ut i det känslokaos som kallas läraryrket.)

Två dagar har jag arbetat, och jag kan redan konstatera att arbetslivet, i alla fall mitt arbete, är en känslomässig berg-och dalbana. Ena stunden på topp, full av kreativa idéer och lust att göra saker. Andra stunden uppgiven, tyngd av verklighetens begränsingar och tiden som det aldrig finns tillräckligt av.

(Jag har varit ståndaktig!)

Jag har i alla fall varit ståndaktig när det kommer till sockret, inte en mingel-godisbit, cider-slurk eller kaffe-kaka har slunkit över mina läppar. Inte heller några ostmackor, eftersom de med största sannolikhet innehåller löpe. Däremot är det svårare att styra kosten när man äter i en matsal, plockar mycket bönor från salladsbordet.

På kvällen när jag ligger och klappar Fyraåringens snaggade hår, efter att han har somnat, knyter hjärtat ihop sig av kärlek. Så fina. Vilken lycka. Och all denna tid och samvaro med barnen som jag hade förra året har Maken nu framför sig. Men jag lämnar dem med varm hand till honom, liksom majoriteten av det obetalda arbetet i hemmet. Receptet på den goda getostlasagnen han lagade ikväll kommer senare.