I kärleken till sina barn är man alltid livrädd

Att fatta beslutet att själv bli vegetarian var aldrig särskilt svårt eller ens särskilt genomtänkt. Inte heller att leva som vegan beredde mig någon större huvudbry. Bara man tog sina B12 tabletter och var ordentligt påläst så var det lugnt.

Men när det gäller någon annan, när man har en liten människas liv i sina händer, då är det annorlunda. När jag väljer åt dem jag älskar mest att följa det som jag och min man tror på. Att laga vegetarisk kost åt sina barn är sällan slumpartat eller slentrianmässigt. För även om jag är övertygad och tror på det jag gör till 100 % så finns det ändå alltid en orolig liten fågel som pickar i bröstet; jag räknar proteiner och näringsvärden och läser på om vegetabiliska källor till omega 3 (även fast jag tror att fiskeindustrin ligger akom en del av haussen). För när du gör ett val åt dem du älskar mest som strider mot rådande konventioner måste du alltid vara beredd att försvara dig, och rättfärdiga dina val. Jag har flera vegetariska vänninor som står i valet och kvalet hur de ska göra med kosten till sina barn, för alla blir osäkra när det gäller de egna barnen.

Men när jag ser min aktiva och goa treåring leka och lyssnar till hans redan så kloka och insiktsfulla resonemang så kan jag inte bli annat än övertygad att jag gjort rätt. Dessutom kommer han att växa upp i en generation som förhoppningsvis kommer bli ännu mer medveten om vikten av att minimera sin egen klimatpåverkan. Och kanske i framtiden vara glad åt att vi som hans föräldrar gjorde ett klimatsmart val åt honom redan från början.