lördag 21 november 2009

En hyllning till den vanliga människan

Var och såg Marcus Birros föreställning på Södra teatern. En enkel föreställning som man blev varm i hjärtat av. En före detta dekadent och alkoholiserad poet med kissiga kalsonger som via Norrköping tagit steget över till andra sidan och numera sällat sig till de "vanliga människorna". Då menar han inte dem i träningsoverall som Kanal 5 försöker skildra i dokusåpan Ullared, utan dem som storhandlar på lördagar, bara köper KRAV-bananer, har rena kalsonger och kammad frisyr och tycker att "Claes Ohlsson har allt". Kort och gott tycker jag att kärnan i Birros föreställning handlar om att om man tidigare varit full jämt är det enkelt att se lyckan i att vakna upp en lördags-morgon och längta efter kaffe och inte en sup. Att sen ta ett varv i lägenheten, bädda sängen och plocka upp några strumpor som ligger där så att de inte ska samla damm.

Det är alltid härligt att bli påmind om hur bra man har det egentligen. Att ha ett alldeles vanligt lärarjobb som man trivs på med schyssta kollegor och världens bästa ungar. För tonåringar är faktiskt för det mesta, tvärtemot vad många tror, både smarta, roliga och ganska empatiska. Att ha en familj och goda vänner som man får tillbringa några soliga förmiddagstimmar med i skogen. Japp, vi börjar bli ganska bra på den här småbarnsfamiljsgrejen. Sojakorvsgrillning, termoskaffe, rubbet. Sen att alla småbarnspappor måste gå raka vägen hem och lägga sig efter allt eldande och fäktande med korvpinnar som förvandlats till spjut är en bagatell i sammanhanget. Det är så skönt att ha ett alldeles vanligt liv som man trivs så himla bra med.

6 kommentarer:

Mijima sa...

Länge leve vardagen! :D

Alexandra Reichler sa...

Jag håller med! Man är alldeles för duktig på att sakna allt man inte har också. Eller i alla fall jag. Jag kan må dåligt i en sekund över att jag inte har exempelvis ett privatjet som Anna Anka, men det går snabbt att ruska till tankarna och hamna nere på jorden igen. Tur det.

"oroshjärta" sa...

så himla bra!

CrimsonAnna sa...

Jag hade också gärna varit på Marcus Birro. Gillar hans reflektioner. Har du läst hans blogg? Säg till om du vill ha länken så skickar jag den.

Håller med om det till hundra procent. Vardagen är så oerhört underskattad. Jag tror inte att man förstår hur mycket vardagen betyder innan man förlorar den. Länge leve vardagslyckan.

Vegomamman sa...

Mijima: Ja, låt vardagen regera!

Alexandra: Ja, man behöver bli påmind då och då!

oroshjärta: Det var verkligen en föreställning som kändes väldigt ärlig och ... vardaglig. PÅ ett rörande sätt!

Anna: Jag har inte varit någon läsare av hans blogg tidigare, men kollade den nu efter föreställningen. Gillar intervjuer jag läst med honom.

hippihäxan sa...

Ha ha, en pappa som blir trött av att vara i skogen och elda, jag känner igen det! De tar ut sig alldeles för lätt (läs; går in för pappagrejjen...)