En hyllning till den vanliga människan

Var och såg Marcus Birros föreställning på Södra teatern. En enkel föreställning som man blev varm i hjärtat av. En före detta dekadent och alkoholiserad poet med kissiga kalsonger som via Norrköping tagit steget över till andra sidan och numera sällat sig till de "vanliga människorna". Då menar han inte dem i träningsoverall som Kanal 5 försöker skildra i dokusåpan Ullared, utan dem som storhandlar på lördagar, bara köper KRAV-bananer, har rena kalsonger och kammad frisyr och tycker att "Claes Ohlsson har allt". Kort och gott tycker jag att kärnan i Birros föreställning handlar om att om man tidigare varit full jämt är det enkelt att se lyckan i att vakna upp en lördags-morgon och längta efter kaffe och inte en sup. Att sen ta ett varv i lägenheten, bädda sängen och plocka upp några strumpor som ligger där så att de inte ska samla damm.

Det är alltid härligt att bli påmind om hur bra man har det egentligen. Att ha ett alldeles vanligt lärarjobb som man trivs på med schyssta kollegor och världens bästa ungar. För tonåringar är faktiskt för det mesta, tvärtemot vad många tror, både smarta, roliga och ganska empatiska. Att ha en familj och goda vänner som man får tillbringa några soliga förmiddagstimmar med i skogen. Japp, vi börjar bli ganska bra på den här småbarnsfamiljsgrejen. Sojakorvsgrillning, termoskaffe, rubbet. Sen att alla småbarnspappor måste gå raka vägen hem och lägga sig efter allt eldande och fäktande med korvpinnar som förvandlats till spjut är en bagatell i sammanhanget. Det är så skönt att ha ett alldeles vanligt liv som man trivs så himla bra med.