I nyaste numret av tidningen
Femina (6/09) finns en artikel som jag blev väldigt berörd när jag läste, och därför vill jag dela mina tankar kring den med er. Den handlar om våra val i livet och att vi inte ska vara så stränga mot oss själva. När vi ser tillbaka på de val vi gjort ska vi göra det med "ömhetsögon", och tänka att vi gjorde det som vi trodde var bäst just då.
(Min mamma som strax före 50 bestämde sig för att sadla om och bli yoga-lärare. Det är aldrig för sent.)
Mina val i livet har till stor del grundat sig på lust. Gör man något man tycker är roligt så mår man också bra, och då blir det bäst på lång sikt. Det är en filosofi som jag fått med mig från mina egna föräldrar. Inför valet till gymnasiet fick andra höra att de borde välja Naturvetenskaplig linje, eftersom det gav flest valmöjligheter. Jag fick höra att jag skulle välja det som jag tyckte verkade lustfyllt och trodde var mest utvecklande för mig som person. Det blev estetiskt program i tre år. När jag sen skulle välja till högskolan kunde jag således utesluta allt med naturvetenskaplig inriktning. Dessutom ville jag väldigt gärna flytta till studenstaden Uppsala, så jag valde helt enkelt de kombinationer av lärarprogrammet som jag hade möjlighet att komma in på i Uppsala. Kanske inte mina förstahandsval egentligen, men jag valde hellre det än att flytta till en stad som inte kändes lockande just då. När jag var färdig med utbildningen var planen att åka till Spanien och jobba och öva upp min spanska. Det var i princip redan bestämt. Istället blev jag förälskad i Maken. Vi flyttade ihop direkt och jag började jobba på mitt nuvarande jobb. Ett och ett halvt år senare var jag gravid med vårt första barn.

(Min konstnärs-pappa som envist hävdade att man inte blev lyckligare bara för att man hade fler utbildningar att välja mellan.)
Så vart har det fört mig att hela tiden välja med hjärtat? Jag skulle kunna ångra att jag aldrig haft möjligheten att plugga till hjärnkirurg, att den lilla spanska jag en gång kunde har glömts bort och och att jag aldrig doktorerat inom teologi. Men jag har ett hyffsat välbetalt jobb (inget man blir rik på dock) som jag trivs med, en underbar man som jag inte hade träffat om jag valt annorlunda, och är stolt mor till två barn. Jag ångar aldrig att jag tänkte som jag gjorde.
Jag är i grunden genuint lycklig och ser på tillvaron med harmoni.
Genom att prioritera bloggandet på kvällarna (före tråkigare sysslor eller TV-tittande) har jag också hittat tillbaka till intressen som att skriva och fota. Vem vet, någon dag kanske jag får lust att göra något mer utav det. Och om hjärtat säger gå dit, kommer jag att följa!