(Det är klart att jag längtar efter dig och bror nästan jämt, även om jag inte kan sticka under stol med att jag uppskattar känslan av att få dricka kaffe ifred.)
Ungefär tio gånger hann Fyraåringen sätta sig på Ettåringen i morse. Under en tidsperiod på ungefär fjorton minuter. Jag var arg mamma och skällde. Drog en lättnadens suck i bilen på väg till jobbet. Ibland känns till och med ett ganska hysteriskt (fast roligt) jobb som mitt som en oas av lugn och ro i jämförelse med med att vara mamma till en Fyraåring som aldrig lyssnat vid första tillsägelsen en enda gång i sitt liv och en Ettåring som jobbar på att bli cirkus-artist och tror att hela världen är en klättervägg. På jobbet har man i alla fall fika-raster. Det har man inte när man är föräldraledig. Ett stick i hjärtat av dåligt samvete när jag kommer fram till jobbet. Ska vara så snäll, så snäll när jag kommer hem i eftermiddag och bara pussa, krama och gosa. Snosa på tussigt hår, fast hon inte kommer vilja sitta stilla och klappa på mjukaste pojkkinden, blåsa på magen och säga att jag har längtat så. För just det är också så fantastiskt, spelar ingen roll hur kaotisk morgonen varit, mot slutet av dagen längtar man ju ändå hem.
Inlägg
.png)
2 kommentarer:
Det är tur man älskar dem så mycket!
Har en fruktansvärt trotsig 3-åring som verkligen går in för att ta knäcken av en, många gånger har jag tänkt att det är tur hon är så söt och go och bäst, för annars hade jag bett henne flytta för länge sen... ;)
hippihäxan: Ha, ha! Ja, det verkar vara inbyggt i deras natur att de ska vara helt oemotståndligt gulliga så att man inte ska kunna få nog av dem hur besvärliga de än är!
Skicka en kommentar