Ändrat livsrum

Jag blir både glad och rörd att så många tog sig tid att skriva ett par rader till mig om bloggen. Tack! Nu tror jag att jag vet varför jag haft svårt att hitta lusten till att blogga och vad som behöver göras för att hitta känslan igen.

Sen jag slutade min föräldraledighet för ett par månader sedan har mitt livsrum totalt förändrats. Föräldraledigheten är en bubbla, där det mesta är ganska gosigt och mysigt. Visst, man har kassa dagar när ungarna är gnälliga, man har sovit för lite och tristessen över att torka av diskbänken ännu en gång kan kännas väldigt påtaglig. Men på det stora hela är det kramar och pussar, solsken och ekologisk morotspuré blandat med kärlek och en vilja att göra världen till ett bättre ställe. Och känslan av att det går att göra världen till ett bättre ställe.

(Försök att hitta snäckorna på stranden istället för att slåss mot vågorna.)

Vardagen med läraryrket ser inte riktig ut så. Visst finns det dagar som är alldeles lyckobubbliga av kreativitet och nytänkande och utvecklande och allt det där. Men det finns också ett mörker som man tvingas konfrontera så gott som dagligen, ett mörker som man aldrig är i närheten av i sin hemma-bubbla. Många barn har ju en verklighet som är miltals ifrån vår lycko-bubbla, och jag vill ha kraft att ge till dem. Trötta dagar undrar man hur man ska hitta källor att ösa ur när det känns som att man kämpar mot en hel ocean. Det gäller att inte drunkna, utan försöka plocka snäckorna på stranden istället. Mitt liv just nu handlar mycket om att hitta balansen mellan mörker och ljus, kraft att ge till andra och samtidigt orka med mig själv.

Hur som helst, mitt inre rum har ändrats radiklat, men bloggen har inte följt med. Den har fortfarande speglat det som var jag för några månader sedan. Och jag tror det är därför som allt jag skrivit kännts lite påklistrat.

Så även om kärnan förhoppningsvis ska förbli densamma, vegotankarna och miljötänket är en så stor del av mig, så följer jag lobas råd och släpper bloggen fri. Så får vi se vart vi hamnar.