lördag 17 april 2010

Musikern, Målaren och Skogsmannen


(Farfar vid pianot med sitt jazzband Karmans orkester)

Jag har vuxit upp i huset bredvid farmor och farfar. Vi behövde aldrig ringa om det var något, eftersom det helt enkelt gick fortare att gå över och prata istället. Nu står huset i Östanbyn tomt. Farmor ligger på sjukhus i väntan på operation, och var farfar är kan vi bara gissa.
Pappa sa att det första som slog honom när han kom in i huset var hur få materiella spår farfar lämnade efter sig. En skrynklig näsduk på golvet, några fimpar efter halvrökta cigariller. Och nej, farfar var ingen stor materialist. Det är inte i tingen han kommer att lämna spår efter sig, utan i det han var och det han stod för (pappas ord).

Redan som ung förlorade sig farfar i musiken. Han var jazzpianist och turnerade mycket med sitt band, Karmans orkester. Hans passion för musiken, och jazzen i synnerhet, har smittat av sig på både hans två barn och hans sex barnbarn. Fyra är idag själva aktiva musiker.

Till yrket var han målare. I sin verkstad vårdade och restaurerade han gamla möbler. Han tog hellre hand om det han hade än investerade i nytt. Och känslan av att vilja bevara det gamla har också smittat av sig. Det är väl egentligen inte någon i familjen som är så där väldigt materialistisk av sig. Tvärtom uppskattar man saker med en historia, kanske som någon med varsam hand förlängt livet på.

Farfars andra passion, utöver musiken, var naturen. Han älskade att vistas i skogen, året runt egentligen. Han var också jägare. Och även om alla hans barn och barnbarn tycker om att vistas i naturen, så är det kanske ändå där som äpplena fallit längst ifrån trädet. Ingen av oss blev någon jägare, nä, vi kom inte ens i närheten. Han lämnar istället efter sig två barn som är demi-vegetarianer och sex barnbarn som är allt från veganer till just demi-vegetarianer. Men farfar var inte särskilt bekymrad över det, utan åt snällt alla läckra vegetariska bufféer som dukades upp på släktmiddagarna.

Farfar bodde hemma fram till sin sista dag i livet. När farmor akut åkte in på sjukhus flyttades han 85 år gammal till ett tillfälligt boende. Jag tror att han förstod att han inte skulle komma hem igen, och han, som den kraftkarl han var, ville inte sluta sina dagar som ett vårdpaket. Han dog samma natt. När våren snart skulle spricka ut och bli som vackrast visste farfar att han aldrig mer skulle gå i skogen längs Jädraån. Det var dags att gå vidare.

Jag saknar dig.

8 kommentarer:

Annika sa...

Otroligt fint skrivet och vilken fin bild du målar av din farfar!

CrimsonAnna sa...

Fint skrivet. Jag förstår att han var en fin man-inte olik min morfar.

Anonym sa...

Så vackert du skriver. Min farfar till krutgubbe fyller 83 år nu i maj, tacksam för var dag. Må gott!

Vegomamman sa...

Tack alla för vänliga ord!

Karin Syk Zackrisson sa...

Så fint du skriver om Anders!Det hade varit roligt att fråga honom mer om hans liv som jazzmusiker. Nu är det försent. Nu får ni minnas och berätta om er farfar. Jag lyssnar gärna. Kram, Karin SZ

Vegomamman sa...

Karin: Tack, och vad trevligt att du tittar in i bloggen! Ja, det är mycket man inte vet om människor omkring sig. Kram till hela familjen!

Malvalin sa...

Genom att du utrycker dig så levande och varmt om honom så sänder du hans livsgärning vidare och allt blir så mycket mer meningsfullt med livet - det vackra och sköra.

Petter Findin sa...

Wow, det där kändes att läsa! Men vänta nu... "huset bredvid farmor och farfar"... Östanbyn... Jädraån... Det här känns alltför bekant. Jag visste dock inte att du hade familj och en så fantastiskt finfin blogg! Hälsa Brita så varmt!