Att finna sig själv tar antagligen ett helt liv. Och det är inte säkert att det är samma sak man finner varje gång man söker. För fyra år sedan var det helt rätt att flytta ut till det gula radhuset, precis på gränsen till skogen. Idag kan jag bara konstatera att jag känner mig mer urban än lantlig, och att jag till vardags föredrar en cappucino på en trottoarservering framför termoskaffet. Det är absolut inte så att jag dissar skogen, inte alls! Men den är snarare ett retreat och en rekreationskälla än något jag vill befinna mig i daglig symbios med. Jag längtar också efter ett sammanhang där jag och min familj kan känna oss som en del av ett större sammanhang. Inte ständigt känna att vi står på utsidan och tittar in i något som vi inte riktigt hör hemma i. Jag tycker att man ska följa sin magkänsla och söka efter det man verkligen vill ha, inte vänja sig vid något som bara känns halvbra.
Jag byter:
- Hus mot lägenhet
- Trädgård mot balkong
- Skog mot T-bana
- Kommunal skola mot friskola
- Termoskaffe mot Pressbyråns
Det är förändringarnas tid, och jag känner mig på många sätt glad och upprymd över det nya. Samtidigt som vemodet givetvis hugger tag i mig med jämna mellanrum. Måste nog finna en ny stubbe någonstans där jag kan dricka mitt termoskaffe när andan faller på.