Jag har inte varit här på ett tag. Det har många orsaker, men en är att livet har känts bra kantigt och vasst ett tag. Jag har förlorat en vän, och nu behöver jag skriva om honom. Men istället för att försöka beskriva honom, ni vet hur mycket han älskade sin familj, om de norrländska rötterna som alltid var närvarande eller hur bra han var på att fixa saker, och alltid ställde upp och hjälpte oss andra som inte var riktigt lika händiga, så vill jag skriva om det avtryck han gjort på mig som människa.
Peter var sådär att alla lärde känna honom. Nästan galet social, han pratade med alla och lyckades alltid hitta en gemensam nämnare som höll konversationen igång ett bra tag. Oftast lite för länge kunde vi andra tycka som kanske hade bråttom någonstans. Men Peter hade inte bråttom, så ville man vara med honom fick man acceptera hans tempo. Och man ville väldigt gärna vara med Peter. Han lyckades liksom utstråla både lugn och glädje på samma gång. Livsglädje. För Peter var alltid nöjd med livet, han hittade alltid någonting att fira, se fram emot eller bara allmänt lovorda. Han såg alltid de små sakerna i vardagen; och lyckades även få människor i sin omgivning att lägga märke till dem. Jag blev själv lite mer nöjd med livet efter att ha spenderat tid med Peter, för sådant smittar!
Och Peter försökte aldrig bli eller vara någon annan än den han var. Det spelade liksom ingen roll vem han pratade med, han behandlade alla lika, det vill säga otroligt trevligt och ödmjukt. En mer okonstlad människa går inte att hitta. Och någonstans där får han bli min läromästare, fast han inte längre finns hos oss.
"Stanna upp och se glädjen omkring dig, och låt andra få veta det. Visa din uppskattning! Och sträva inte efter att bli någon annan, för du är ju helt bra som du är!"
Jag har läst ungefär samma ord så många gånger utan att fylla dem med innebörd, tyckt att de varit ganska tomma. Nä, det är inte Peter som har sagt så, det var liksom inte hans grej att säga sådana saker. Men i Peter så får orden en innebörd, för det var så han VAR på riktigt. Peter finns inte kvar. En pappa, en käraste, en son, en bror, en vän, en arbetskamrat, en granne är borta och har lämnat så många av oss i outsäglig sorg och saknad. Men många vänner finns kvar.
I varje vän, i varje människa du har omkring dig, finns en läromästare. Se dem och uppskatta dem medan de fortfarande finns hos dig. På så sätt vill jag hedra Peters minne.
Tack Peter, hoppas att vi ses igen.
Inlägg
