fredag 2 augusti 2013

En lärares sommarlov smakar både sött och salt


Jag har alltid haft ett behov av att verbalisera, sätta ord på tankar. Det är mitt bokslut, mitt sätt att komma vidare. Här är är mitt sommarbokslut:

Juni bjuder upp till dans, men i huvudet dansar bara oavslutade jobbtankegångar. Det där mailet som kom dagen före avslutningen, den där elevens blick där jag såg att hen inte längtade efter sommarlov. Dagarna fylls av febril aktivitet med familjen, det ska badas och shoppas. Lagas mat, diska och plockas som vanligt. I hjärtat pickar en ängslig fågel, kommer jag att hinna allt det där härliga jag har tänkt mig? Kollar jobbmailen ett par gånger om dagen av bara farten. På kvällarna hamnar jag framför datorn och försöker förbereda uppdrag inför hösten. Det är ju nu jag har tid och ångan uppe.

Juni glider nästan obemärkt över i juli. Yes, nu ska vi ut på landet, nu blir det ledigt på riktigt. Jag ska springa på mjuka grusvägar i skogen, måla tillsammans med barnen och äta massor med frukt och grönsaker. I bilen på väg till landet börjar huvudet kännas tungt. Ja, redan när vi packar dunkar en kraftigt huvudvärk som känns i hela ansiktet. Armarna orkeslösa. Sjuk. Salta tårar, ångesten över att inte orka när man vill som mest. Gillar läget och blir liggande i flera dagar. Masar mig som bäst ner till stranden för att ligga på en filt ett par timmar. Men dottern vill måla, hon vill inte att mamma ska vara tråkig och ligga utslagen i vilstol. Hur jobbigt kan det vara? Riggar stafflier och vi sätter igång. Varje dag, lite mer energi. Klart vi ska måla! Snart orkar jag springa, i alla fall sakta. Och nätterna blir senare och senare och jag målar och sen tittar vi på de där tv-serierna som jag inte hann med under terminen. Två veckor på landet går fort. Tillbaka i stan igen. Om vi någon gång ska få något gjort i lägenheten är det nu, när vi är utvilade. Åker till Ikea och spenderar tusenlappar. Möblerar om hela lägenheten, sorterar alla kläder, gör oss av med leksaker och sängar. På dagarna hittar vi på saker med barnen och umgås med vänner, sen fixar vi långt in på nätterna. Plötsligt, orkar inte igen. Hade jag inte laddat bättre än så här? Ny ångest, hur ska jag hinna bli pigg igen? Juli sjunger med klar högsommarvärme på sista versen. Panik, det får inte sluta så här. Vi åker till havet en vecka till. Nu orkar jag springa på riktigt i syrerik skog, gå den där morgonpromenaden tidigt innan alla andra vaknat. Yoga varje morgon. Till och med badar tillsammans med barnen, jag som faktiskt är en badkruka. Det känns inte jobbigt, bara kul. Lämnar med vemod, men glad i kropp och själ.

Augusti är inte obemärkt utan brutal på ett ganska trevligt sätt. Det rasslar till i alla inboxar, antingen sköna vänner som vill passa på att njuta av de sista semesterdagarna tillsammans med oss eller spännande förfrågningar om jobbrelaterade saker till hösten. Min underbara familj, mina fina vänner, mitt roliga jobb! Livet är härligt, livet är gott. Sötman i att orka, vilja och se fram emot hösten. Pirret i magen, att nu kör vi snart igen. Den känslan följer mig ut ur sommaren.