Tiden som du äger

Mamma skriver i sin blogg om vännen Marie som precis gått bort i cancer. Det var bara några veckor sedan hon fick sin diagnos. För bara några veckor sedan var hon på ett yoga-läger och hade ont, men hon visste inte att hon hade cancer, hon visste inte att hon skulle dö. Så snabbt kan ett liv bli till stoft som färdas genom rymden, så snabbt kan spåren suddas ut. Tiden som du äger, du vet aldrig hur mycket du har kvar. Vad gör du med tiden som du äger?

Äger din pappa en stor hotellkedja? Då behöver du inte öppna detta brev!

Just nu läser jag Ingen reklam tack, en naiv, underfundig och väldigt underhållande bok som vänder och vrider och ifrågasätter reklam från alla möjliga och omöjliga företag. Fast på ett så oskuldsfullt sätt att alla företag vänder ut och in på sig själva för att så pedagogiskt och trevligt som möjligt bemöta kritiken/frågorna. Boken består i princip av äkta paret Bosse och Katarinas mail-konversation med de olika företagen, men mellan raderna kan man också utläsa en hel del om parets äktenskap... Låter det knasigt? Det är det också, men en bok som får mig att le och värmas i höstmörkret.

Så här presenteras boken på Isabergs förlags hemsida:

Är Friskis & Svettis en sekt?

Ja, den och andra frågor blev viktiga att ställa. Det började en kall dag i november då det damp reklam från SPP rätt ner i Katarina och Bosse Lundhs snöbetäckta brevlåda. Ett rött kuvert, med texten: "Äger din pappa en stor hotellkedja? Då behöver du inte öppna detta brev!". Katarina och Bosse mejlade genast SPP:s försäljningschef och skrev: "Min mamma äger ett Bed & Breakfast - räknas detta, kan jag öppna kuvertet?" Svaret från SPP och varför Kronfågel kan beskyllas vara nazister och en mängd andra, i sammanhanget helt logiska, påståenden får du i boken. Läs också recensionen i Sydsvenskan.

P.S. Bosse och Katarina Lundh är en pseudonym för Sebastian Larsson och Oskar Hallbert D.S.

Rosa coleslaw med ugnspotatis och chicken style burgers

Ugnspotatis
12 mindre potatisar, fast sort.
½ dl olja

Coleslaw

En fjärdedels rödkålshuvud
3 morötter
1 fin hackad rödlök
½ dl majonäs
½ dl crème fraiche
Saften av en halv citron
Några droppar tabasco
3 pressade vitlöksklyftor
Salt
Peppar

Dressing
1 dl majonäs
½ dl ketchup
2 msk balsamvinäger
5 droppar tabasco
Vitlöksgrillkrydda
½ msk persilja
Salt peppar

1) Dela potatisen i klyftor, man kan med fördel behålla skalet. Lägg i vatten och koka upp. Låt koka i ca en kvart, tills de är nästan klara. Under tiden värm ugnen till 250 grader och ha en plåt i ugnen med oljan på.
2) Strimla rödkålen, skala och riv morötterna och fin hacka löken. Blanda allt i en skål och låt det stå samman.
3) Blanda i hop dressingen.
4) Häll av potatisen och låt den rinna av väl. Lägg potatisen på plåten. Var försiktig det kommer att skvätta olja. Ställ in potatisen i ca en kvart.
5) Stek burgarna under tiden potatisen är i ugnen. Vi använde Chicken style burger från Quorn som var helt okej!

Varför jag inte läser inredningstidningar

Jag har höga krav på mig själv; både när det kommer till jobbet, maten, att vara en bra mamma och när det gäller min egen fysiska och psykiska hälsa. Just därför läser jag inte inredningsmagasin. Jag har nästan slutat att köpa trädgårdstidningar också, för att istället för att bli så där lagom inspirerad staplas kraven på varandra. Jag slutar tänka själv och tror att det är min förbannande plikt att göra om mitt hem precis så som det ser ut i tidningen; designerklassiker blandat med charmiga loppis-fynd och retro-coola fondväggar . Och det är alltid precis lika orealistiskt och ångestladdat, för NÄR ska vi ha tid och råd att fixa med allt detta? Jag tycker om att ha vackra saker omkring mig, men det blir aldrig sådär enhetligt och komplett. Mitt hem är rörigt, omodernt (vi har ett sånt där pizzavalv som vi egentligen skulle riva ut direkt när vi flyttade in) och förrådet är ständigt oorganiserat. Men det är kärleksfullt, välkomnande och hyffsat rent. Där någonstans har jag dragit min good enough-gräns när det kommer till hemmet. Och trädgården ska vi inte prata om, den gillar jag bäst på hösten när det faktiskt är meningen att saker och ting ska vissna och dö. Och så länge jag låter bli att titta i homestylingtidningar av olika slag kan jag känna mig rätt nöjd med det, men så råkar jag få ett sånt där glossigt magasin i handen och så är det kört igen...


(Trädgården - Minst kravfylld på hösten)

Då var det faktiskt en himla tur, att i just det magasin (Family Living) som jag råkade få i händerna i lördags fanns en väldigt trösterik krönika av Belinda Olsson, som i princip handlade om "hur lite renoveringspar ligger med varandra". För egentligen är det ju ganska självklart, om man ägnar massor av tid åt att renovera pch fixa med sitt hem får man ju mindre tid att göra andra saker.

Cous cous med ingefära och tomat

I slutet av veckan gäller det att bli av med de färska grönsaker och rotfrukter som ännu inte gått åt, och då passar det bra med en klassisk grönsakspytt. Till det gjorde Maken en cous cous-variant med ingefära och tomat som blev så god att ni måste få rexeptet:

Cous cous med ingefära och tomat (4 personer)

3 dl cous cous (fullkorn)
1 färsk tomat utan skal
1 msk tomatpuré
1/2 buljongtärning
1 cm riven ingefära

Finhacka tomaten. Koka upp vattnet enligt paketets anvisningar tillsammans med hackad tomat, tomatpurén, buljongen och ingefäran. Tillsätt cous cousen och koka enligt anvisningar. Dra av och låt stå 5 minuter. Blanda i en klick smör innan servering. Servera tillsammans med en pytt innehållandes de grönsaker eller rotfrukter som du råkar ha hemma.

Lästips

I det nummer av tidningen Amelia som finns i butik nu delar Emelie, som också skriver bloggen hippihäxan, med sig av sina bästa tips för en vegetarisk och ekologisk vardag. Läs hur hon fixar "Hell hour" som heltidsarbetande, ensamstående trebarnsmamma, helt klart imponerande!

I samma nummer får vi lite olika matsmarta råd. Det jag gillar bäst är att kaffe faktiskt är rena hälsodrycken. Jag ska genast sluta ha dåligt samvete över de där extra kopparna jag häller i mig inför eftermiddagens möten.



Och, ät frukt och grönsaker med skalet på. Det mesta av antioxidanterna och fibrerna sitter i skalet.

Hell hour (och snabbpasta)

Fick en förfrågan för ett tag sedan om jag ville vara med i tidningen Amelia och prata om "Hell hour", alltså den timmen då man ska avsluta på jobbet, packa ihop och hämta barnen på dagis, snabbhandla mjölk och sen fixa middag till hela familjen. Hur får vi som vegetarisk småbarnsfamilj ihop den ekvationen? Sanningen är ju så tråkig att "Hell hour" inte riktigt existerar hemma hos oss. Jag veckohandlar alltid i början av veckan, och vi brukar inte behöva komplettera före helgen. Maken studerar, och har både tid och ork till att fixa middagen, då han hämtar barnen efter mellis för det mesta. Jag glider oftast in runt klockan fem och sätter mig vid dukat bord, så jag hade nog inte gjort så bra ifrån mig i tidningsartikeln... Min egentliga slutsats är nog att jag inte tror att vi har det stressigare än andra för att vi äter vegetariskt. Quornfärssås går ju lika snabbt att slänga ihop som en köttfärssås, sojakorv är lika enkelt som köttkorv och så vidare.

Vissa dagar blir ju ändå stressigare än andra, med fotbollsträningar och annat som ska passas, då blir det oftast någon snabb pastavariant. Det här är en av mina favoriter sen jag var liten:

Spenat och ostsås (4 personer)

150 g fryst hackad spenat
3 dl lättcrémefraiche
1 dl riven ost
1/2 krm Muskotnöt
Ett stänk vitpeppar
1/2 tärning grönsaksbuljong
Örtsalt

Tina spenaten på medelstark värme i en stekpanna, tillsätt crémefraichen och koka upp. Smaksätt med buljong, vitpeppar, örtsalt och muskotnöt. Rör i den rivna osten på slutet. Servera med nykokt pasta.

Vad äter ni stressiga dagar? Bjud gärna på ett recept om ni har lust!

Varför ska min verklighet vara så mycket mer rätt än hennes sagovärld i rosa?

Min flicka älskar rosa. Och mumsar förtjust i sig de alltid lika fantastiskt prinsessrosa cupcakes som vännen bakar. Ja, hon älskar rosa, men hon är också helt övertygad om att det är morfar och inte mormor som köpt den lila kappan med brodyr, eftersom det är pappa som köper nästan alla hennes kläder annars. En tvåårings logik.

Jag har gett upp och låter henne hållas, hon får gärna gå runt i prinsessklänningar till vardags, bara hon fortsätter klättra, bygga med lego, meka med låtsasmotorer i soffan och spela fotboll likväl som rita, pyssla och natta dockor. Och faktiskt, den lila mössan med döskallar och den röda med bilar, som hon ärvt efter brorsan är också favoriter. "Ge ditt barn tusen möjligheter istället för två" brukar min genus-studerande vän säga. Och det måste ju vara att tillåta allt; från prinsessklänningar, till nitarband, unisex-gulliga djurmotiv, foppa-tofflor, virkade 70-tals västar och döskalletryck. Varför ska min verklighet vara så mycket mer rätt än hennes sagovärld i rosa?

Makeover

Japp, plötsligt och helt spontant så här på lördagskvällen kom jag på den crazy idén att göra bloggen lila (min nya favoritfärg). Och med detta följde en ny header och lite nya bilder på vegokidsen. Vet inte om bloggen kommer få fortsätta att vara lila, men någon form av förändring behövdes i alla fall i mitt liv. I vanliga fall brukar jag färga mitt hår när jag är på det humöret, men det är så mycket svårare att ångra när man gör något galet med håret än med bloggen. Säg till om ni tycker att det är jobbigt att läsa mot den skrikiga bakgrunden...

Min förhoppning är i alla fall att precis som att nya träningskläder kan sätta fart på träningslusten, så ska lite ny färg till bloggen göra mig mer peppad att skriva. Har ju för sjutton redan producerat tre inlägg på en kväll, vilket är mer än på typ hela förra månaden...

Vacker mat att bjuda på är...

.... rödkålssallad. Här i sällskap med babyspenat, sojabönor, tomat och gröna ärter.


...och polkabetor. Här kokta och serverade med flingsalt med Karl-Johan svamp.

Tack för all hälsopepp!

(Jag tillsammans med Tant H och Tant C efter avslutat Topplopp i Hagaparken)

För drygt ett år sedan skrev jag i bloggen och bad er läsare om tips på vardagsmotion, även om jag var skeptisk till att jag verkligen skulle kunna klämma in någon seriös motion i min redan så fullmatade vardag. Jag fick i alla fall massor av bra tips och blev väldigt inspirerad, kunde ni så kunde väl jag... Det började så smått med korta kvällspromenader på en halvtimme, för att sen utökas till klassisk Friskis ett par gånger i veckan. När jag började känna att konditionen förbättrades blev jag sugen på att börja springa igen, något som jag gjorde mycket när jag var lite yngre.

För ett par veckor sedan sprang jag min första mil på säkert 15 år i form av Topploppet i Hagaparken, och det kändes riktigt bra! Och inte är min vardag mer stressad för att jag avsätter tid till motion, snarare mindre eftersom jag orkar så mycket mer och är effektivare över lag. Så tack alla ni som var med och peppade mig, och tusen tack alla ni som hört av er och sagt att ni saknar mina inlägg i bloggen. Sådant värmer så himla mycket och jag ska försöka att hålla ration på inläggen uppe lite mer än vad det varit hittills under hösten. Om inte annat för att jag kommer att sakna er så mycket annars!

Enkel äppelkaka

I år har vi trädet i trädgården fullt av goda, krispiga äpplen. Tur att Maken är så duktig på att ta hand om dem, annars skulle jag gå med konstant dåligt samvete över att låta dem förfaras. Men han bakar paj, gör chutney och plockar och stoppar i matsäcksväskor eller lägger upp på fat.

Här är ett recept på äppelkaka som blev väldigt gott hämtat ur Stora bakboken (Ica förlag):

2 1/2 dl socker
6 dl vetemjöl
1 1/2 msk bakpulver
3 dl mjölk
2 stora äpplen
1 tsk kanel
1/2 msk socker
1 msk smör

Blanda socker, mjöl, bakpulver och rör ner i mjölken. Häll smeten i en smord och bröad liten långpanna eller i en vanlig rund form. Skala äpplen och skär dem i tunna klyftor. Lägg dem tätt i smeten. Blanda kanel och socker. Strö blandningen över äpplena. Smält smör och droppa det över kakan. Grädda kakan i ca 30 min i 225 graders ugnsvärme. Servera varm med vaniljglass.